”Mitt egna lärande i halvtid”
Vilken resa jag hittills gjort.
I mitt första inlägg kan jag läsa att jag upplever att jag är hyfsat säker på vad pedagogisk dokumentation är och att jag också tycker att jag, tillsammans med mina elever kontinuerligt dokumenterar deras ”lärande resa”. Det kom jag ganska snart att behöva ifrågasätta.
Så fort jag gav mig i kast med kurslitteraturen och tvingades att reflektera kring min lärarroll, också när det gäller att låta eleverna reflektera, insåg jag snart att jag ofta krävde att eleverna skulle reflektera, men att jag sällan gav dem tillräckligt med verktyg för att kunna. I boken Den svårfångade reflektionen, Peter Emsheimer 199, fick jag verktyg och idéer för hur jag och eleverna kan jobba kontinuerligt med detta. Jag har också prövat flera av tipsen och visst är jag och eleverna duktigare på detta nu, samtidigt som jag också inser att det är svårt och ibland krångligt. Eleverna är delvis ovana vid att man t ex byter perspektiv i arbetsuppgiften eller att man ber dem reagera på vad en klasskamrat nyligen uttryckte i sitt resonemang i klassen, istället för att jag formulerar en ny fråga.
På ett sätt var denna del av kursen den viktigaste för mig eftersom den gav mig redskap för att utveckla reflektionen både för mig och eleverna och därför att jag tycker att reflektionen är grundstenen i det vidare arbetet med pedagogisk dokumentation. Utan att kunna detta blir det svårare, kanske omöjligt, att inta ett nytt förhållningssätt till sitt lärande och känna att man kan påverka det.
I Hillevi Lenz Taguchis bok Varför pedagogisk dokumentation? (1997) blev jag varse att jag visserligen dokumenterat kontinuerligt under alla år som lärare, men sällan pedagogiskt. Mest har det handlat om att eleverna redovisat sina färdiga produkter, men också att jag filmat elever under arbetets gång. Tanken har då varit att alla elever skall vara med på bild och få höras i projektet. Det har sedan använts vid utvärderingar, reflektion eller visats på föräldramöten. Denna bok startade en process och en aktivitet hos mig att låta elever dokumentera sin grupps lärandeprocess från start till mål. De skulle då och då få se sin aktivitet och reflektera kring detta och därmed bli mer aktiva i sin lärandeutveckling. Tanken var god, men av detta har det ännu inte blivit något. Jag märker att jag gärna skyller på tidsbrist eller planeringsångest av typen ”hur skall detta hinnas med också?”
I samband med att vi gjorde radioprogrammet insåg jag dock att I-paden är lysande när det gäller pedagogisk dokumentation. Med den kan eleverna snabbt och enkelt filma och direkt spela upp dokumentationen. På det viset slipper de, det ibland tidskrävande arbetet, att boka kameror, hantera kamerakort och ladda över film. I samband med att eleverna i år sju på skolan får var sin I-pad bär de alltid med sig både verktyg och möjligheter. Det kommer jag nu att utnyttja som pedagog och genomföra att eleverna filmar och reflekterar under arbetets gång.
Min lärande resa har också gått från att aldrig ha hanterat en I-pad till att bli en varm förespråkare av denna möjligheternas maskin. Att arbeta med radio på det enkla och roliga sättet var en bra start för att vilja utveckla och skapa med de kreativa förmågorna och möjligheterna. I ”paddan" kan eleverna också på ett enkelt sätt spara sina arbeten, bearbeta dem, reflektera kring dem och också visa upp dem för t ex sina föräldrar. Dessutom är eleven bara några drag bort från möjligheterna att publicera för en stor publik. Ett fantastiskt dokumentationsverktyg och våra elevers naturliga portfolio som också visar lärandeutvecklingen över tid.
Under denna kurs har jag ingått i flera facebook-grupper. Det har också varit en lärande resa för mig. Min inställning från början var klart restriktiv. Jag ville värna om ledig tid och inbillade mig att dessa grupper skulle vara mycket kontaktsökande och därmed tidskrävande. Istället har de använts till att söka svar på frågor, informera och tipsa. De har underlättat mitt arbete och de blev snart en trygghet. Utifrån denna positiva erfarenhet tänker jag starta en facebookgrupp med mina mentorselever och bjuda in deras föräldrar. Där kan diskussioner och information få flöda fritt och förhoppningsvis kan elever få hjälp när de kört fast med ex sin matteläxa.
Till sist vill jag skriva att jag bär på några om och men som jag behöver bearbeta och reflektera kring. Trots att jag nu själv bloggar och ser tusen möjligheter med att låta mina elever blogga, så är jag osäker på om jag vill låta dem göra det. Jag har en bild av att jag blir redaktörsansvarig och att jag därför måsta ha god koll på vad eleverna vill lägga ut. Det gäller både text och bild. Det oroar mig och därför skjuter jag på genomförandefasen. Jag har trots det talat mig varm för metoden och nu startar min kollega en blogg efter jul med sin elevgrupp. Jag skall följa det arbetet med öppna ögon och då troligtvis också få klarhet och mod.
